vi lever
Det var en november morgon.
Jag var 14 år. jag var en liten flicka på 14.
hade varit inlagd på barn och ungdomspsykiatrin i nu 4 veckor.
För något som var nära på att ta mitt liv. Det värsta av allt var att min familj inte trodde på mig när läkaren berättade om mitt tillstånd och vad jag 10 timmar tidigare hade försökt göra mot mig själv. Dom trodde inte på det. Deras syn på det hela var att jag bara ville skapa problem,splittra oss alla och mer eller mindre smutskasta dom vilket så fallet inte alls var. För någon som själv inte vara så psykiskt instabil är det svårt att föreställa sig hur tankarna rör sig inom den psykiskt instabila människan. Man kan inte heller alltid inte förstå och det har jag förståelse för men att inte sin familj förstår gör så fruktansvärt ont. (jag vill även tillägga att jag hade både några från min släkt och vänner som var riktiga guldklimpar)
När jag skriver detta lyssnar jag på Ken ring. Han har alltid varit en stor motivation för mig och jag känner mig avslappnad med hans låtar och ord i öronen.
Tillbaka till ämnet.
Det var en november morgon. Hur ont kan man ha i hjärtat? det var de jag undrade.
Där fick jag mycket stöd men jag kände mig fortfarande ensam,ensam mot den stora världen. Jag hade två dagar innan slutat äta,jag hade både försökt ta mig därifrån och brytit ihop ett x antal gånger mitt på golvet. All min näring i kroppen började ta slut och mitt psyke blev bara värre utav detta. Jag kände mig tom.
Att känna tomhet är en väldigt obehaglig känsla.
Jag kan fortfarande känna de ibland.
VI LEVER- det sjunger Ken Ring just nu i mina öron.
Och jag tackar för att jag överlevde den november morgonen.
Jag borde varit själv den morgonen men tyvärr så var jag det.
Allt hopp hade försvunnit och jag kände att det var dags. Jag tog med mig schampoo och balsam in i duschen, jag låste dörren,som man absolut inte fick låsa. Men ingen var ju där så det märkte dom inte.
I duschen hände det,mitt syre tog nästan slut. Dom hade i rättens tid börjat leta efter mig,jag minns inte själv hur lång tid jag hade varit i duschen. Jag hörde dom ropa och banka på dörren men allt var så suddigt. Dom sparkade upp mig och min favorit vårdare tog mig i famn. Det stog minst 3 stycken ifrån personalen där och såg allt som hände. Jag var förlorad men funnen igen.
Dom försökte ta hand om mig,la mig till sängs och gav mig vatten.
Jag hade tillsyn vart 10 onde minut. Det räckte inte.
Andra försöket och vad jag hoppades på just då skulle vara de sista så gick jag tillbaka till duschen direkt efter att dom hade kollat till mig.
Jag visste att jag hade 9 minuter till godo. Det dom dock inte visste var att jag hade sparat på mina sömntabletter och lugnande under två veckors tid. Jag svalde ner dom alla med vattnet jag hade kvar i mitt glas och gick så fort jag kunde till duschen. Än en gång kände jag mig hjälplös.. och ensam.
Sekunder i från att hela livet skulle ta slut bryts dörren än en gång upp. Denna gången hade dom mer panik. Jag kände paniken i luften och kunde inte koppla vad som hade hänt. Jag hade syrebrist och låg nästan medvetslös på golvet. och än en gång tar min favorit vårdare mig i famnen,men denna gånger gråter hon. Hon vaggar mig fram och tillbaka och säger till mig att aldrig göra om det. Hon berätta så fina saker till mig som jag tänkte på långt efter den händelsen. Denna gången fick dom bära mig till sängen och nu hade jag ständig tillsyn i ett dygn så dom satt i princip hela tiden i en stol framför mig i 24 timmar ca. den kvällen fick jag 4 panik ångest attacker på raken. Det var något utav den värsta smärtan jag har känt. Men även denna kvällen så fick min favorit vårdare (vi kan kalla henne tant berg) mig att inse vissa saker. Jag hade innan trott att ingen ens skulle lägga märke till att lilla jag var borta. Men att hon grät,när jag låg i hennes famn så frös jag till. Jag trodde knappt på det själv. Jag trodde ingen kunde gråta för mig. Tack, Tant Berg.
Detta skriver jag ikväll,snart 2 år efter för att detta är något som jag har klarat, som jag tackar allt för att jag överlevde. Den perioden är även en period som jag har kommit ifrån. Jag har klarat att komma ur den onda cirkeln och den perioden är nu ett kapitel i mitt liv som är färdig läst men som även har lärt mig mycket saker.
Jag vill att ni som läser detta,ska veta att det finns människor som verkligen vill er väl. Som bryr sig om er och att livet,som man inte kan tro,är förbaskat vackert. Du kan klara allt,och du är stark.
tro på dig själv.
Jag var 14 år. jag var en liten flicka på 14.
hade varit inlagd på barn och ungdomspsykiatrin i nu 4 veckor.
För något som var nära på att ta mitt liv. Det värsta av allt var att min familj inte trodde på mig när läkaren berättade om mitt tillstånd och vad jag 10 timmar tidigare hade försökt göra mot mig själv. Dom trodde inte på det. Deras syn på det hela var att jag bara ville skapa problem,splittra oss alla och mer eller mindre smutskasta dom vilket så fallet inte alls var. För någon som själv inte vara så psykiskt instabil är det svårt att föreställa sig hur tankarna rör sig inom den psykiskt instabila människan. Man kan inte heller alltid inte förstå och det har jag förståelse för men att inte sin familj förstår gör så fruktansvärt ont. (jag vill även tillägga att jag hade både några från min släkt och vänner som var riktiga guldklimpar)
När jag skriver detta lyssnar jag på Ken ring. Han har alltid varit en stor motivation för mig och jag känner mig avslappnad med hans låtar och ord i öronen.
Tillbaka till ämnet.
Det var en november morgon. Hur ont kan man ha i hjärtat? det var de jag undrade.
Där fick jag mycket stöd men jag kände mig fortfarande ensam,ensam mot den stora världen. Jag hade två dagar innan slutat äta,jag hade både försökt ta mig därifrån och brytit ihop ett x antal gånger mitt på golvet. All min näring i kroppen började ta slut och mitt psyke blev bara värre utav detta. Jag kände mig tom.
Att känna tomhet är en väldigt obehaglig känsla.
Jag kan fortfarande känna de ibland.
VI LEVER- det sjunger Ken Ring just nu i mina öron.
Och jag tackar för att jag överlevde den november morgonen.
Jag borde varit själv den morgonen men tyvärr så var jag det.
Allt hopp hade försvunnit och jag kände att det var dags. Jag tog med mig schampoo och balsam in i duschen, jag låste dörren,som man absolut inte fick låsa. Men ingen var ju där så det märkte dom inte.
I duschen hände det,mitt syre tog nästan slut. Dom hade i rättens tid börjat leta efter mig,jag minns inte själv hur lång tid jag hade varit i duschen. Jag hörde dom ropa och banka på dörren men allt var så suddigt. Dom sparkade upp mig och min favorit vårdare tog mig i famn. Det stog minst 3 stycken ifrån personalen där och såg allt som hände. Jag var förlorad men funnen igen.
Dom försökte ta hand om mig,la mig till sängs och gav mig vatten.
Jag hade tillsyn vart 10 onde minut. Det räckte inte.
Andra försöket och vad jag hoppades på just då skulle vara de sista så gick jag tillbaka till duschen direkt efter att dom hade kollat till mig.
Jag visste att jag hade 9 minuter till godo. Det dom dock inte visste var att jag hade sparat på mina sömntabletter och lugnande under två veckors tid. Jag svalde ner dom alla med vattnet jag hade kvar i mitt glas och gick så fort jag kunde till duschen. Än en gång kände jag mig hjälplös.. och ensam.
Sekunder i från att hela livet skulle ta slut bryts dörren än en gång upp. Denna gången hade dom mer panik. Jag kände paniken i luften och kunde inte koppla vad som hade hänt. Jag hade syrebrist och låg nästan medvetslös på golvet. och än en gång tar min favorit vårdare mig i famnen,men denna gånger gråter hon. Hon vaggar mig fram och tillbaka och säger till mig att aldrig göra om det. Hon berätta så fina saker till mig som jag tänkte på långt efter den händelsen. Denna gången fick dom bära mig till sängen och nu hade jag ständig tillsyn i ett dygn så dom satt i princip hela tiden i en stol framför mig i 24 timmar ca. den kvällen fick jag 4 panik ångest attacker på raken. Det var något utav den värsta smärtan jag har känt. Men även denna kvällen så fick min favorit vårdare (vi kan kalla henne tant berg) mig att inse vissa saker. Jag hade innan trott att ingen ens skulle lägga märke till att lilla jag var borta. Men att hon grät,när jag låg i hennes famn så frös jag till. Jag trodde knappt på det själv. Jag trodde ingen kunde gråta för mig. Tack, Tant Berg.
Detta skriver jag ikväll,snart 2 år efter för att detta är något som jag har klarat, som jag tackar allt för att jag överlevde. Den perioden är även en period som jag har kommit ifrån. Jag har klarat att komma ur den onda cirkeln och den perioden är nu ett kapitel i mitt liv som är färdig läst men som även har lärt mig mycket saker.
Jag vill att ni som läser detta,ska veta att det finns människor som verkligen vill er väl. Som bryr sig om er och att livet,som man inte kan tro,är förbaskat vackert. Du kan klara allt,och du är stark.
tro på dig själv.
