NOT LOST ANYMORE
Livet går vidare för var dag som går.
Och det förflutna känns så långt bort för var dag som går, känns som att man knappt varit med om allting.
Det som känns verkligt är självkänslan man bär med sig från den tiden, annars känns det som att det inte har hänt. Jag vet att jag i vissa situationer reagerar annorlunda för att jag exempelvis kan sätta mig i den situationen osv, men det är bara en märklig känsla.
Jag är ändå tacksam, glad och stolt över både mig och min syster som har klarat oss såpass långt.
Det trodde vi ju inte för 7 år sedan. För 4 år sedan, var jag nästan borta för alltid. Jag är glad att jag fick den hjälp jag fick, jag är glad att jag tog beslutet och jag är glad att jag vågade. För idag tycker jag om livet mer än någonsin. Tänk vad jag hade ångrat mig om jag verkligen hade "lyckats" med alla mina självmordsförsök.
Idag är jag inte den personen, jag ser den gamla jag mer som ett kapitel som jag läst färdigt. Eller en kompis som faktiskt gått bort men finns med i tankarna varje dag. Jag kan se den gamla jag, jag kan tänka tillbaka och ta lärdom av det. Idag är jag en annan, den gamla jag är borta. Tack och lov.
Ofta tänker jag tillbaka, problemet med mamma är fortfarande aktuellt, pappa också för den delen men eftersom att jag knappt har kontakt (förutom med mamma) med någon av dem kontinuerligt så blir jag inte lika påverkad av det. Givetvis vet jag om alla problem som än idag fortsätter, men jag försöker att koppla bort det. För det kan inte såra mig längre, så länge det inte handlar om att det sårar någon av mina nära (vilket det har gjort). Psykiskt skadar det men inte fysiskt och jag har lärt mig att hantera mitt psyke.
Samtidigt är jag rädd, rädd för alkoholen. Jag har alltid varit emot alkohol, kanske smakat en cider eller så. Och jag har ju mina anledningar till varför jag anser alkohol och annan narkotika som nonsens.
Men de senaste veckorna, har jag själv börjat förtära alkohol i mängder. Gå på fester( har givetvis förtärt alkohol innan i väldigt små mängder och gått på en fest typ var tredje månad om ens det) Men nu hände något, är ute till tidig morgon, gått ut varje helg, ibland båda helgdagarna. Det är inte fel men det är inte jag, det kommer det aldrig vara och det har de aldrig varit.
Men jag har förstått att det har varit en flykt för mig, en flykt från mina känslor och på så sätt intala mig själv att jag har roligt. Vilket jag visserligen har men oftast när jag väl kommer ut så tittar jag runt omkring mig på alla människor och på mina vänner och undrar vad jag ens gör där. Jag hör inte hemma där, bland människor som förtärt mycket mer alkohol än vad jag gjort, med människor vars mål för kvällen är att bli så påverkade som möjligt.
Jag vill egentligen bara ha det trevligt och socialisera, ta ett glas vin på en uteservering en solig dag.
Inte dansa så att fötterna skaver och dras ner i de tyngsta fyllorna. Jag vill inte ens vistas i sådana sammanhang, även om jag själv inte blir såpass påverkad.
Idag är jag även glad över att mina ärr är borta på armen. Jag har kvar ett jätte tydligt, för att det var djupt. Sedan har jag kvar ca 7 stycken om man kollar lite närmare. De andra har blekts bort. Och jag är så glad över det, för jag minns verkligen tillbaka till för två år sedan då man fortfarande såg alla mina ärr och min vänstra arm var täckt av sådana. Var man än kollade såg man ett sträck av skräck,sorg och förtvivlan. Då kunde jag inte ligga och sola i bikini på stranden för att jag skämdes över mina ärr. Idag tänker jag inte på det överhuvudtaget. Ibland får jag frågan varför jag har ett stort ärr tvärsöver armen, men jag kommer bara med en av dom vanligaste bortförklaringarna jag någonsin dragit "det var katten" eller, "jag ramlade av cykeln". Ja, ni förstår nog poängen.
Nu på gymnasiet är det bara 3 personer som vet om min bakgrund. Två av mina barndomsvänner och en ny vän. Men ingen annan av mina nya vänner, klassen eller så vet om. Men jag trivs med det, för det är ju faktiskt inte särskillt aktuellt. Jag behöver inte förklara min barndom eller bakgrund för att dom ska förstå mig i vissa sammanhang, jag är jag. Ja framförallt för vad jag har gått igenom men det är inte nödvändigt att ta den historien som en ursäkt, inte måla mig som ett offer. För det är jag inte, jag är en överlevare.
Jag vet att jag fortfarande behöver jobba på mig själv, men det är ju givetvis inte så konstigt. Jag accepterar det för jag litar såpass mycket på mig själv att jag har den styrkan att kämpa. Men jag lider inte, jag glädjs åt tanken att utvecklas och bli en bättre version av mig själv.
Än idag kommer mardrömmarna om att bli jagad av min far, bli misshandlad och lämnad. Men det är väl bara mitt psykes egna sätt att hantera mitt undermedvetna och förflutna, med tanke på att jag aldrig tänker på det längre. Nästintill aldrig iallafall. Jag är inte i behov av det och jag sorger inte mina motgångar längre, jag glädjs åt erfarenheterna.
De fysiska slagen jag fick av min far har jag så gott som förträngt idag, givetvis minns jag alla gånger och alla detaljer men jag har gått vidare. Det värsta var den psykiska misshandeln. Det var inte bara ord som "du är dålig!". Det var värre, det var till och med dödshot. Hot om att döda min mamma och hot om att döda mig. Det var allt från att jag ej var värdig, ingen gillar mig till att jag kommer bli en hora när jag blir stor och att ingen man någonsin kommer vilja gifta sig med mig för att jag är ovärdig. Det kunde handla om kvällar då jag i timmar fick höra hur dålig jag var, att jag nästan inte ens existerade till att jag inte var hans dotter och att jag förtjänade att få stryk. Orden satt länge kvar i mig, idag har jag även gått vidare från det men fortfarande påverkar det min självkänsla. Det är de jag har mest problem med. Jag har helt och hållet gått vidare från mitt förflutna, men min självkänsla är fortfarande lika påverkad. Men jag jobbar på det varje dag och jag utvecklas hela tiden. Tänker jag på hur den var för 6 år och hur den är idag är det en stor skillnad. Idag har jag (tack och lov) lärt mig att säga tack om jag får en komplimang,även om jag själv inte håller med. Då försöker jag istället tänka på att jag ska vara artig.
Jag har även insett att det är okej att vara stolt över sig själv, och det är jag ibland. Från och till.
Jag är så glad till att jag fått se livet från så många olika perspektiv. Nu kan jag relatera och reflektera mycket mer, kan hitta andra lösningar och se från olika synvinklar. Det är den bästa gåvan jag någonsin har fått. Livet.
Allt handlar inte om mig, visst är det min förtjänst att jag har kommit såpass långt, men jag hade nog inte gjort det utan all hjälp. Det finns så många fantastiska människor som har lyft upp mig ur de mörkaste hålen. Människor som har pushat mig till att fortsätta leva. Vänner som familj, och jag älskar dom alla. Från djupet av mitt hjärta. När jag älskar någon, älskar jag väldigt djuot. Den gåvan ger jag till er, för jag vet att jag inte kommer kunna ge tillbaka på annat vis än att visa min fulla uppskattning och kärlek till er. Jag hoppas det räcker, iallafall sålänge.
Sedan vet jag inte om jag hade dött eller inte om jag inte hade blivit räddad de gångerna jag har blivit räddad, för allt har ändå en mening och kanske så skulle jag överleva på något vis. Tack, för att jag fick så många chanser. Idag inser jag att det var en av de bästa sämsta besluten jag tagit, att försöka avsluta livet alltså. Det skulle inte vara värt det, där och då ja visst. Men hade jag vetat vad som väntade framöver hade jag nog skrattat åt mig själv för att jag inte kämpade mer.
Jag är även tacksam för den gåvan jag har fått att jag kan förstå mig på människor, se det goda i dem. Sätta mig in i deras situationer, för då kan jag hjälpa dem. Vilket är väldigt viktigt för mig, att hjälpa andra.
Aldrig någonsin skulle jag vilja att någon människa skulle behöva uppleva smärta eller sorg av annat slag. Men jag vet att det finns dem som gör det, så jag gör mitt bästa för att finnas vid sidan om och försöka på några vis göra tillvaron lättare. Jag är ingen hjälte, jag anser bara att vi alla borde ta vara på varandra. Inget ovanligt med det.
Människor, ni vet väl om att livet är en gåva? Visste ni inte det, så vet ni det nu.
DU är människan som kan ändra din tillvaro till det bättre, komihåg det.
DU sitter på alla val.
Det är ditt beslut.
